Dagen började inte bra. Hade ställt klockan och allt men måste ha stängt av den i sömn eller någe för minns ej att jag stängt av den. Vaknade iaf 08.27 i ren panik! Stoppade bara på mig allt jag skulle ha med mig och sprang ut. När jag var på väg att gå över vägen såg jag min buss komma. S*tan tänkte jag och köt till busskuren för att hinna med och det gjorde jag.
Kom till klassrummet ca 3 min innan lektionen började tack och lov.

Det blev inte mycket bättre sen. Pappa ringde och hörde om jag viste hur det går med mina pengar jag skulle fått in av skolan för ca ett år sen snart. Jag viste ingenting eftersom läraren i fråga som tar hand om det hela ej svarat på mina mail.
    Pappa skulle ringa läraren och prata lite. När han ringde upp blev jag jättearg.
Det han fått ut var att jag skulle inte få mina pengar förrän treorna som är på praktik nu ska få sina pengar. Det tyckte inte pappa lät vettigt eftersom de har lovat mig pengar men de inte har kunnat fixa det på ett helt (censur) år!!
Då blev det andra bullar, ja då skulle läraren ta tag i det och förhoppningsvis innom 5 dagar eller något sådant (som jag uppfattade det) skulle det vara fixat eller vara på G.

Det som irriterar mig mest i hela detta är att jag har varit på denna lärare i nästan ett år för att få pengarna. Skickat om alla bussbiljetter (sparade dem utifall att) och kontouppgifter.
Det har ändå inte hänt något överhuvudtaget. Har frågat hur det går och så men inte fått ett vettigt svar.
Pappa behöver bara lyfta luren prata lite så ska allt fixas.

Vad är det egentligen för skillnad????
Pappa har nästan ingen information i detta men får ändå allt serverat!
Jag som före detta elev verkar inte ha någon talan i det hela men så fort det är någon förmyndare som står vid min sida så kan jag få allt? Så ska det väl ändå inte vara eller?
Hur ska ungdommarna känna att de klarar sig själva och att deras röst faktiskt är hörd om samhället idag fungerar som det gör? Att föräldrarna måste vara involverad i allt som innan det händer något, innan de tas på allvar?
   Nu säger jag inte så bara för att jag inte uppskattar min faders hjälp utan för att jag inte riktigt förstår varför ingenting händer när jag står där själv och talar.
Är föräldrar så skrämmande eller är det så att man bara kan ta föräldrar som en myndig person som kan tas på allvar?